Det känns som hemma

Jag är inte kär eller ens förälskad. Bara inspirerad

Det är något i dina ögon som får mig att känna mig lugn. Har jag hittat hem? I dina armar förlorar jag tid och rum. Mitt jag försvinner i stormvindar av känslor. Rädsla. Förälskelse. Rädsla över att vara förälskad. Din röst får min puls att rusa. Jag önskar så att denna känsla kommer att stanna.

Innan jag träffade dig bestod mitt liv av ett tomrum som jag inte kan förklara. Hur ofta jag har längtat att någon ska komma och hålla min hand. Om du bara visste hur mycket den här stunden betyder för mig.

Känns det som om jag har hittat hem? Det är kanske här jag bör vara. Kanske inte kärleken består av romantiska toner och vackra ord. Passion. Kanske kärleken består av trygghet och omtanke. Hemma är där hjärtat finns, sägs det.

Hallå Världen. Jag är här nu!

Världen jag är här nu. Hallå!! Med en fil.kand examen i min hand skriker jag ut min lycka. Äntligen. Världen du behöver inte leta mer, jag finns här tillgänglig för dig. Min tunga tid som student är över och framför mina fötter ligger en helt ny väg som bara väntar på mig. Anställ mig som copywriter, skribent, informatör, kommunikatör. Webbredaktör. Vad som helst. Världen jag är här. Med ett spetsat personligtbrev i min hand söker jag de jobb som jag kan tänkas vilja ha. Hallå världen! Hallå? HALLOJ! … hallå? Finns någon där?

Med ett tomt eko ringandes i mina öron ser jag mig sorgset om efter nya arbetstillfällen. Någon sa att det krävs minst 600 ansökningar innan jag har rätt att tappa hakan. Men jag kan inte låta bli. Att gång på gång bli ratad. Inte ens uppringd trots mina tappra försök att sticka ut från mängden. Vara den person som just du söker efter. Men vad vill egentligen jag? Jag har skrivit flera personliga brev. Skickat in kreativa Cv:n, coola och annorlunda. Jag är kreativ.

Jag tog nya tag. Tänkte om och funderade att det ska bli lättare för reklambyråer att anställa mig. Jag startar eget företag. Med ett glatt humör och god tro om att uppdragen skulle ramla in, rusar jag ut i välden. Fika med färska jordgubbar och lunch med blivande kollegor, står ständigt på menyn. Det saknas copywriters sägs det, vilket ger mig hopp. Bollen börjar sakta rulla. Självförtroendet växter och en känsla av stolthet infinner sig i magen. Jag planerar en sommar som ska spenderas med näsan i Grafisk kokbok. För att bli mer kompetent. Ögonen tittar in på arbetsförmedlingen.se flera gånger om dagen. Drömjobbet kan när som helst dyka upp och då ska jag vara där. Jag är egen företagare. Jag är ensamstående mamma. Jag kan! Full av mig själv inser jag plötsligt att mina förpliktelser i vardagen gör att jag inte kan kasta mig ut i företagarens berg och dalbana. Vardagen påminner mig att jag är… Jag är en expeditör på ICA Lagret. Ett jobb som betalar hyran och mycket där till.

Med hårt slag i magen inser jag att planerna för sommaren genast måste ändra riktning. Att vara expeditör på ICA Lagret en sommar gör att fritiden bli minimal och så även företagandet. Tvivlet börjar sakta äta upp mig inifrån. Tankar och funderingar om var jag ska hitta min drivkraft, min ork och min glädje. Snurrar ständigt runt i mitt huvud. Som pricken över i, bestämmer min kropp sig för att bli dunderförkyld och pollenallergin ifrån helvetet tar ett långvarigt besök. Fortfarande söker jag minst ett jobb om dagen. Lägger ner den lilla energi jag har för att skriva ett personligt brev för det rätta företaget. Fortfarande ringer ett tomt eko av icke gensvar från mina ansökningar. Med svag röst viskar jag, en sista gång. Hallå?

Världen jag är här nu. Hallå! Jag som trodde att när min examen väl var tagen skulle du vilja ha mig! Jag gråter. Är förtvivlad. Jag vet ju att jag kan, om jag bara får en chans. Gråtandes ringer jag till min vän. Hon är i samma sits som jag. Känner liknande känslor och kämpar med samma hopplöshet. Sakta börjar jag inse att världen utanför högskolan inte är den jag trodde. Men ska jag ge upp? Nöja mig med att fastna i ekorrhjulet på ICA Lagret. Jag tänker inte. Om jag gör det kommer ”jag” att dö ut, sakta kommer jag att försvinna och bli den där som ångrar att jag inte gjorde det. En bitterfitta vägrar jag att vara.

Min stad.

I min stad kan du gå hem på två timmar, bara för att du känner för det. Du kan ta omvägen runt den vackra älvpromenaden. Stanna till vid vattenkraftverket och titta fascinerat på de enorma krafter som rusar fram.På din vänstra sida kan du se festande människor dansa till musik strax intill. Eller varför sätter du dig inte och njuter av en picknick under ett träd på Borganäsvägen?

I min stad kan du känna dofterna av färska munkar, som retar ditt luktsinne. Staden är varm. Bänkar står under skyddande träd, uteserveringarnas sorl överröstar a-lagarna som hänger bredvid Systembolaget. Dofter ifrån världens alla kök blandar sig med stadens rytm som ständigt hörs. I min stad är det tradition att äta vårens första glass vid Maxim Grillen.

I min stad är det inte långt till naturen. Du kan njuta av skogen på hästryggen. När snön faller susar du nedför backen i Romme Alpin eller åker skridskor på Runn. Att se båtfolket trängas i älven runt Torsångscafé på midsommarafton är en upplevelse.

I min stad, en dag i juni, vaknar du till soundcheck som ekar mellan husen. Snart kan du sluta upp i vimlet av människor. Festivalen är i staden. Väldens största musiker spela några meter ifrån mitt hem, det är en surrealistisk känsla. Det luktar kärlek, Langos och kolgrill. Min stads befolkning ökar med hundra procent för en vecka. Du försvinner med ett lyckorus in i landet som heter Peace and Love och vaknar upp till verkligheten en vecka efter. Snart invaderas staden av fotbollssugna barn, ungdomar och vuxna från hela världen. Under strålande sol och ibland regnvåta fotbollsplaner utför de en kamp på liv och död. Mellan matcherna är det disco i folkets park och bad på Sveriges bästa äventyrsbad.

I min stad finns det många begåvningar och talanger. Där finns många lokala stjärnor, några som har blivit världsartister. Andra sitter nöjda kvar på fiket och klinkar på sin gitarr. Där finns många som vet allt om alla och man känner ofta igen de man ser.

I min stad kan man skapa det liv som man själv vill ha. Man skapar sitt eget Borlänge, här finns ett liv för alla.

Att hitta mitt lyckliga slut

Jag vill hitta mitt lyckliga slut. Jag hart provat internet dejtning, att träffa någon på jobbet, bland vänner och på krogen. Dejterna har varit många under dessa år. Vissa katastrofer och andra har slutat i förälskelse. Istället för att byta frisyr för att attrahera en man har jag bytt profilbild på Facebook, MSN och alla de tre dejtning sajterna som utlovar att just de kan hjälpa mig att hitta mitt lyckliga slut. Flera gånger har jag gått ifrån en dejt och undrat ”what the hell was I thinking”!? Andra dejter har gett mig nära vänner som jag inte vill leva utan.

Jag vill hitta mitt lyckliga slut. Trots dagens alla mötesplatser, verkliga som i cyberspace är det inte lätt. Tvärtom. Det handlar många gånger om kommunikation. Det är inte bara mailen på dejtning sajterna, Facebook och chatten via MSN. Det är sedan sms och telefonsamtal. Jag är utbildad kommunikatör och planerar en karriär som skribent och copywriter. Att kommunicera borde vara lätt, kan tyckas. Ja, så länges om det handlar om någon annan än mig själv. Att sälja sitt hjärta för någon att ta hand om är bland de svåraste jag har gjort.

Jag vill hitta mitt lyckliga slut och använt flera vägar för att göra detta. Jag har en inre bild av mig själv att jag inte är charmig i alla dessa teknologiska mötesplatser. Inget av dem har fungerat hittills. Ibland saknar jag dagarna där man har ett telefonnummer med en telefonsvarare som antingen hade ett meddelande eller inte. Nu måste man hela tiden kolla av dessa sju olika mötesplatser, för att sedan bli nobbad av minst lika många. Inte undra på att man är helt slutkörd som singel.

Jag har många gånger funderat på att vidga mina vyer var man kan träffa den rätta. Kanske handlar det om att finnas tillgänglig där männen naturligt finns? Att sporadisk trippa runt på Claes Ohlssons en söndag eftermiddag. Jag har nyligen upptäckt att Claes Ohlsson även kallas för ”gubbdagis”. Borde vara ett paradis för singel kvinnor. Eller varför inte gå på lägenhetsvisningar av två rum och kök för att haffa de nyseparerade. Inget av dem tilltalar mig personligen.

Jag vill hitta mitt lyckliga slut. När jag till slut har en dejt så kommer nästa steg, att tolka signaler. Jag är en kvinna som inte kan tolka signaler och förstår inte alltid själv vilka signaler jag sänder ut. Jag behöver upplysas om detta, och det gör mig rädd. Ibland kanske jag är så fokuserad på att hitta mitt lyckliga slut att jag missar alla tecken på vem de är som kommer att stanna och vilken som kommer att gå.

Kanske mitt lyckliga slut inte inkluderar en man, kanske handlar mitt lyckliga slut om att det bara ska vara, jag. Jag som går vidare i livet. Plockar upp bitarna och börjar om på nytt. Trots alla feltolkade signaler, all förödmjukelse, alla gånger jag fått hjärtat bruset. För all pinsamhet. Så kanske mitt lyckliga slut är att jag aldrig slutar att hoppas.

Tack och adjö Högskolan Dalarna

Jag har varit student i snart fem år. Hos dig har jag studerat i tre. Jag har varit den där studenten som inte är som alla andra, passade egentligen inte in i det normala studentlivet. Jag är ensamstående mamma och gammal. I alla fall om man ser till medelåldern på skolan. Några gånger har jag besökt nattlivet på kåren. Oftast har jag gått där ifrån och känt mig äldre än vad jag är.

Jag har varit student på Högskolan Dalarna. Jag har innan deadline, lämnat in alla uppgifter, alla tentor och vetenskapliga uppsatser. Jag har klarat alla kurser, nästan. Godkänt i några av dem, i de flesta fall väl godkänd. Jag minns än idag när jag fick mitt första VG, kursen hette kommunikationsteorier, Fiske och Bodil stod för underhållningen. Aldrig hade jag kunnat ana att jag skulle få akademins högsta betyg i något. Jag är intelligent, tydligen. Under utbildningens enda salstentamen satt jag och grät på en toalett. Prestationsångesten och förtvivlan runt kursen åt upp mig. Den enda tenta jag inte har klarat, men jag hade sällskap av nästan hela klassen. Jag är ofta den som inte håller tyst på seminarier och föreläsningar, har för det mesta något att säga. En dryg jävel kan tyckas.

Jag har varit student på Högskolan Dalarna. Gått på vartenda seminarium och nästan aldrig missat en föreläsning. En sådan där student som har sett studierna som ett arbete. Hos dig Högskolan Dalarna kände jag prestationsångest som jag inte visste fanns. Högskolan kommunicerade till oss studenter om hur viktigt, unik och begåvad du måste vara för att få en chans i den tuffa reklamvärlden. Det gav mig tvivel om att allt studieslit någonsin skulle ge något tillbaka. En underbar handledare på praktikplatsen visade att verkligheten var annorlunda.

Många gånger har jag suttit med vänner på mediehuset. Vi har ätit den osmakliga lunchen på Lion Heart Café och njutit av deras kaffe. Våra studiedagar har oftast fyllts med diskussioner runt livet. Ofta om killar, dieter och psykosociala analyser på oss själva och på omvärlden.

Som student på Högskolan Dalarna gick jag vilse i mig själv, för att sedan hitta en väg att gå på. Jag är inte samma person nu som då. Jag har vunnit vänner för livet och andra har jag förlorat. Har setts som grinig och pratglad. Andra känner igen mig för mitt skratt.

En period i mitt liv är mot sitt slut. Är stolt över vad jag har gjort under dessa tre år hos Högskolan Dalarna. Känner stolthet över att mina barn sett mig slita för studierna, trots att de många gånger har blivit åsidosatta. Hoppas de har lärt sig vikten av engagemang i kunskap. För första gången i mitt liv har jag avslutat det jag på börjat. Det känns skrämmande samtidigt som en pirrande känsla sprids i min mage.

Jag har varit student på högskolan Dalarna. Mina tre års studier firas med en tuff klänning och mina närmaste vänner på kåren. Har bytt frisyr och köpt ny telefon. Tack Högskolan Dalarna för min tid hos dig, en period i livet som förändrade mig. Men en ny tid är kommen, det enda som kan komma nu är gott.