Hallå Världen. Jag är här nu!

Världen jag är här nu. Hallå!! Med en fil.kand examen i min hand skriker jag ut min lycka. Äntligen. Världen du behöver inte leta mer, jag finns här tillgänglig för dig. Min tunga tid som student är över och framför mina fötter ligger en helt ny väg som bara väntar på mig. Anställ mig som copywriter, skribent, informatör, kommunikatör. Webbredaktör. Vad som helst. Världen jag är här. Med ett spetsat personligtbrev i min hand söker jag de jobb som jag kan tänkas vilja ha. Hallå världen! Hallå? HALLOJ! … hallå? Finns någon där?

Med ett tomt eko ringandes i mina öron ser jag mig sorgset om efter nya arbetstillfällen. Någon sa att det krävs minst 600 ansökningar innan jag har rätt att tappa hakan. Men jag kan inte låta bli. Att gång på gång bli ratad. Inte ens uppringd trots mina tappra försök att sticka ut från mängden. Vara den person som just du söker efter. Men vad vill egentligen jag? Jag har skrivit flera personliga brev. Skickat in kreativa Cv:n, coola och annorlunda. Jag är kreativ.

Jag tog nya tag. Tänkte om och funderade att det ska bli lättare för reklambyråer att anställa mig. Jag startar eget företag. Med ett glatt humör och god tro om att uppdragen skulle ramla in, rusar jag ut i välden. Fika med färska jordgubbar och lunch med blivande kollegor, står ständigt på menyn. Det saknas copywriters sägs det, vilket ger mig hopp. Bollen börjar sakta rulla. Självförtroendet växter och en känsla av stolthet infinner sig i magen. Jag planerar en sommar som ska spenderas med näsan i Grafisk kokbok. För att bli mer kompetent. Ögonen tittar in på arbetsförmedlingen.se flera gånger om dagen. Drömjobbet kan när som helst dyka upp och då ska jag vara där. Jag är egen företagare. Jag är ensamstående mamma. Jag kan! Full av mig själv inser jag plötsligt att mina förpliktelser i vardagen gör att jag inte kan kasta mig ut i företagarens berg och dalbana. Vardagen påminner mig att jag är… Jag är en expeditör på ICA Lagret. Ett jobb som betalar hyran och mycket där till.

Med hårt slag i magen inser jag att planerna för sommaren genast måste ändra riktning. Att vara expeditör på ICA Lagret en sommar gör att fritiden bli minimal och så även företagandet. Tvivlet börjar sakta äta upp mig inifrån. Tankar och funderingar om var jag ska hitta min drivkraft, min ork och min glädje. Snurrar ständigt runt i mitt huvud. Som pricken över i, bestämmer min kropp sig för att bli dunderförkyld och pollenallergin ifrån helvetet tar ett långvarigt besök. Fortfarande söker jag minst ett jobb om dagen. Lägger ner den lilla energi jag har för att skriva ett personligt brev för det rätta företaget. Fortfarande ringer ett tomt eko av icke gensvar från mina ansökningar. Med svag röst viskar jag, en sista gång. Hallå?

Världen jag är här nu. Hallå! Jag som trodde att när min examen väl var tagen skulle du vilja ha mig! Jag gråter. Är förtvivlad. Jag vet ju att jag kan, om jag bara får en chans. Gråtandes ringer jag till min vän. Hon är i samma sits som jag. Känner liknande känslor och kämpar med samma hopplöshet. Sakta börjar jag inse att världen utanför högskolan inte är den jag trodde. Men ska jag ge upp? Nöja mig med att fastna i ekorrhjulet på ICA Lagret. Jag tänker inte. Om jag gör det kommer ”jag” att dö ut, sakta kommer jag att försvinna och bli den där som ångrar att jag inte gjorde det. En bitterfitta vägrar jag att vara.