Minna: Mamma får jag ta en godis?
Jag: Ja, visst.
Minna: Hur många?
Why do you have hands?
Minna: Becuse you been giving that
Why do you have feets?
Minna: You have to have feet becuse you want to
A day in the forrest with her kindergarden:
Minna: I want to go to the forrest!
Teacher: But were are we now?
Minna: But in this place is just a lot of trees!
Minna and Clara is talking at kindergarden:
Minna and Clara is standing on the chair in the bathroom and looking down at the hospital bulding.
Clara says: Over there is the hospital
Minna: yeeees
Clara: My parents work there
Minna: Is that so, are they so ill?
Baked some bread with my kids and then we ate with the soup we had for dinner:
Me: Ohh kids we are the BEST!!!
Alicia and Minna in a chorus: Yeah we are!!!
Minna: we are best becuse we ate the hole dinner!!!
måndag 12 september 2011
söndag 4 september 2011
En kokbok om livet
Höstmörkret sluter om mig på kvällarna. Jag tycker att det är skönt. Åter till rutiner och en ”normal” vardag. Det känns bra att dra på ett par jeans över min kropp som är trött. Det har varit en konstig sommar en som period i livet som jag aldrig kommer att glömma men har ingen önskan att komma ihåg. Sommarens dagar har mest försvunnit i ett blurr av arbete. Många av mina varma sommardagar och ljuva sommarkvällar gick åt i ett kallt lager. Jag kämpade och jag slet för att få fortsatt arbete. En chef tyckte annorlunda och min arbetsmoral fick sig en törn. Aldrig har jag känt mig så kränkt.
En förälskade gone bad började denna sommar. Jag saknar och känner längtan. Ett dödsfall avslutade den. En känsla av att inte ha kontroll, har in firat sig hos mig. Jag vill veta vad som ska hända. Jag vill veta om mitt slit i skolan kommer att ge något tillbaka. Trots dessa känslor finns ett lugn hos mig. Det kommer att lösa sig. På ett eller annat sätt. Jag är inte speciellt stressad. I normala fall skulle jag haft panik vid det här laget. Istället slukar jag böcker om copywriting. Jag dagdrömmer om det där jobbet som kommer att göra mig till den stjärna jag är. Jag kämpar vidare. Jag ska lyckas. Jag har fått inspiration och hopp av människor i min omgivning. Det kommer att gå.
Sommarens arbete känns i min kropp. Jag har inte orkat tänka på min kost och hälsa. Inte brytt mig. Bara jobbat. Med höstens vindar kom även vinden för förändring. Det är dags att ta tag i de där sista kilona som jag så gärna vill bli av med. Tillbaka till morgonpromenader och Viktväktarnas receptböcker. De berättar hur jag ska lyckas. Nu är det bara upp till mig.
Ibland önskar jag att det fanns en kokbok för livet med recept om vad som komma skall. Jag får ge mig till tåls och acceptera att denna kokbok kommer att fyllas på med recept. Allt eftersom jag lever och lär. Trots att det är en nervevande tanke.
Motgångar får en att bli starkare sägs det. Och det tror jag på. Trots en jobbig sommar, ett år som har varit hysteriskt med känslostormar som kommit och gått. En osäker ekonomisk framtid. Trots det, så är det värsta som kan hända inte så hemskt. Aldrig har jag känt mig starkare och med större självförtroende. Full av hopp och jävlar anma.
En förälskade gone bad började denna sommar. Jag saknar och känner längtan. Ett dödsfall avslutade den. En känsla av att inte ha kontroll, har in firat sig hos mig. Jag vill veta vad som ska hända. Jag vill veta om mitt slit i skolan kommer att ge något tillbaka. Trots dessa känslor finns ett lugn hos mig. Det kommer att lösa sig. På ett eller annat sätt. Jag är inte speciellt stressad. I normala fall skulle jag haft panik vid det här laget. Istället slukar jag böcker om copywriting. Jag dagdrömmer om det där jobbet som kommer att göra mig till den stjärna jag är. Jag kämpar vidare. Jag ska lyckas. Jag har fått inspiration och hopp av människor i min omgivning. Det kommer att gå.
Sommarens arbete känns i min kropp. Jag har inte orkat tänka på min kost och hälsa. Inte brytt mig. Bara jobbat. Med höstens vindar kom även vinden för förändring. Det är dags att ta tag i de där sista kilona som jag så gärna vill bli av med. Tillbaka till morgonpromenader och Viktväktarnas receptböcker. De berättar hur jag ska lyckas. Nu är det bara upp till mig.
Ibland önskar jag att det fanns en kokbok för livet med recept om vad som komma skall. Jag får ge mig till tåls och acceptera att denna kokbok kommer att fyllas på med recept. Allt eftersom jag lever och lär. Trots att det är en nervevande tanke.
Motgångar får en att bli starkare sägs det. Och det tror jag på. Trots en jobbig sommar, ett år som har varit hysteriskt med känslostormar som kommit och gått. En osäker ekonomisk framtid. Trots det, så är det värsta som kan hända inte så hemskt. Aldrig har jag känt mig starkare och med större självförtroende. Full av hopp och jävlar anma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
